Camera Natura är en nordisk naturfototidskrift som prioriterar kvalitet i både text- och bildmaterial. Magasinet strävar efter att publicera bilder som innehåller något utöver det vanliga i färg, form och motivval. Tidskriften samarbetar med ledande naturfotografer från hela världen, vilket borgar för en mångfald av visuella upplevelser. Camera Naturas vision är att med naturfotografin som grund även spegla andra områden där människor och kultur spelar en central roll. Ett adelsmärke för Camera Natura har i alla år varit att hålla högsta kvalitet på bild och text samt på den tekniska framställningen. Tidskriften ges ut fyra gånger per år.

Camera Natura – nominerad till Svenska Designpriset 2011!

Svenska Designpriset är en tävling i grafisk kommunikation som är öppen för alla. Den arrangeras av Batteri Kommunikation AB i samarbete med CAP & Design.

LEDARE 2-2017

Mellan fantasi och verklighet

Kameran är ett av många redskap för att berätta en historia eller ge utlopp för kreativa känslor. Och i takt med den teknologiska utvecklingen förändras sätten att uttrycka sig. Om man gör en fotohistorisk återblick och samtidigt i någon grad följer vad som händer i dagens sociala medier kan man inte undgå att reflektera över den stora mängd, ofta mycket bra, bilder som passerar i flödet. Men också hur annorlunda de kan se ut sedan vi tog steget in i den digitala världen. Jag tänker då inte enbart på att kameran i sig gett nya möjligheter, utan också på hur många och annorlunda uttrycksformer som är möjliga och vad som går att åstadkomma i datorn efter det att bilden blivit exponerad.

Synen på det fotografiska mediet har i stort sett alltid varit att man sett det som pålitligt för återgivning av verkligheten. Först när skannrar och digitala kameror kom förändrades vårt synsätt och förhållande till den fotografiska bilden. Nu har det öppnats för fotografi på ett helt nytt sätt, där man låter betraktaren kliva in i helt ”nya världar”. Världar som rör sig i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Eller till och med bortom verkligheten.

När Erik Johansson erhöll Naturvårdsverkets utmärkelse ”Årets Naturfotograf” 2015 för sitt arbete med iscensatta bilder var det många som imponerades av hans idérikedom och kreativa förmåga, men också över vad som går att åstadkomma med tillgänglig teknik. Bilderna var skickligt gjorda med humor och fantasi, och sammansatta av flera enskilda förlagor. Det har aldrig rått någon tvekan om att de hör hemma i en värld av fantasi. När vi däremot inte riktigt vet hur de kommit till blir det som betraktare svårt att ha en utgångspunkt.

Frågor om hur mycket vi bearbetar våra bilder i redigeringsprogram väcks oftast av personer som var med när det satt en diarulle i kameran och då någon efterbearbetning inte kunde göras. Det motiv fotografen bestämt sig för att avbilda inom fyra hörn var det som efter framkallning blev den slutgiltiga bilden. Med film i kameran kunde man nästan till hundra procent ”lita på” de bilder man såg och utifrån detta bedömdes fotografens skicklighet. Nu ligger skicklighet och framgång delvis på ett annat plan.

I samband med egna bildföredrag får jag numera ofta frågan hur mycket jag påverkar mina bilder i efterhand. Frågan är relevant eftersom de som undrar vill ställa in sin ”analyserande radar” och hitta ett sätt att förhålla sig till vad de ser. Sannolikt vill de också veta om fotografen bakom bilderna är duktig med kameran eller om slutresultatet kom till genom skickligt efterarbete. Eller bådadera. Inte för att de skulle förkasta det som hamnar inom ramen för fantasi och efterarbete. Men de vill veta! Anledningen är helt enkelt att vi fortfarande ser fotografi som något som överensstämmer med verkligheten och att vi inte vill bli bedragna om det skulle vara på ett annat sätt.

De flesta minns, trots att det redan är sju år sedan, bilderna på de klonade lodjuren som skapade en enorm storm och resulterade i uppmärksamhet långt utanför landets gränser. Dagens teknik gör det mycket lätt att lägga till något som inte fanns från början. Men med lodjurshistorien i minnet borde det med stor tydlighet satt ljuset på vad som är tillåtet och inte.

Lodjurshistorien borde med stor tydlighet satt ljuset på vad som är tillåtet. Men alldeles nyligen gick den prisbelönte fotografen Souvid Datta över gränsen. Han tvingades erkänna att han vid flera tillfällen klonat in delar av andra fotografers bilder i sina egna för att göra dem mer spännande.

Tack vare dagens bildredigeringsprogram kan vi ”lyfta” en bild till högre höjder, ja till och med rädda den från att hamna i papperskorgen. Det är aldrig fel att söka sitt fotografiska uttryck med hjälp av filter, multiexponeringar, programvaror eller vad det kan vara. Men det är alltid fotografen själv som bär ansvaret för vad som lämnas till betraktaren.

NÄSTA NUMMER
Kommer i september

Skärgård i Södertörn

Det är inte längre sommar. Båtfolket har gett sig av och tystnaden och stillheten lägger sig på nytt över skären. Inga skogar av master längs stränder och i vikar. Inga engångsgrillar, inga radioapparater, inga vattenskotrar. Bara ett par sista entusiaster på dagstur. Sommaren må vara den givna perioden för skärgårdsbesökaren, men för oss som söker landskapets själ passar hösten bättre. Krister Berg har varit där, nästan ensam bland tusentals kobbar och skär. Och har man tur med vädret så kan man ligga med båten vid de yttersta öarna. Det finns en del att välja på. Hela Stockholms skärgård består av cirka 24 000 öar, kobbar och skär från norr till söder längs en sträcka på 150 km.

Prenumerera på Camera Natura